Min älskade vän, min barndoms kärlek.

På hennes rygg har jag känt mig trygg sen jag började rida 2008, när jag var 9 år.

Ibland kan jag bli riktigt trött på henne, men jag har aldrig älskat någon annan häst så som jag älskar henne. Världens bästa, vi utvecklas efter varje ridpass, jag rider i stort sett bara henne, en gång i veckan.

Jag älskar henne så, finns inte ord som beskriver vad hon betyder för mig. Jag vill inte leva utan henne. 

Lyckan när jag sitter på bussen påväg till stallet för att sköta henne, den finns där varje gång. Flera dagar i veckan. Det första jag gör när jag kommer till stallet är att kolla om hon är inne, och är hon det så hälsar jag på henne, klappar henne på halsen, pussar henne på mulen och säger att jag älskar henne. 

Min själsfrände, det är vad hon är. Jag har växt något otroligt mycket inom ridningen med henne.

Hon kanske inte är nån Grandprix häst, med värsta stamtavlan, men i mina ögon är hon en av dom finaste hästar jag sett. Känslan när hon sätter mulen mot min kind, kommer mot mig i hagen eller att bara få sitta på hennes rygg, den känslan är obeskrivlig. 

Det finns stunder där vi flyger över hindrerna och lyckas jättebra med övningarna, men det finns också stunder där vi tvärstannar framför hindrer, och inte alls lyckas bra med övningarna. 

Men jag älskar henne ändå, det finns många saker som gör mig glada men hon gör mig gladast, jag kan ha haft en dålig dag, sen kommer jag till stallet och får krama om hennes hals och pussa på hennes mule, bara det gladare. 

Även om vi misslyckas, inte alltid kommer överens eller om det bara inte funkar ibland.

Även om sånt händer så kommer jag aldrig sluta älska henne, jag kommer stå vid hennes sida tills hon lämnar jorden, så är det bara.