Idag, för exakt 3 månader sen, ringde mamma mig runt 10/11 på morgonen, det var dagen efter jag kommit hem från Grällsta och hon började samtalet som vanligt, "hur mår du, saknar du grällsta, kunde du sova" osv. Sen kom det, jag fattade inte först men sen när vi la på så kom tårarna. Dream Boy hade avlivats. Hans benskada hade inte blivit bättre och sista dagen kunde han knappt gå. Han hade tagigts bort nån dag när jag var på grällsta och mamma ville inte säga de då eller sista dagen för hon ville att jag skulle få vara glad men också att jag redan var så pass ledsen sista dagen  så hon ville inte att jag skulle gråta ännu mer. 

 

Jag vet inte hur många dagar jag bara legat i min säng och gråtit, eller bara kokat av ilska för människan som är anledningen till det här, ägaren sa strängt åt hen som skulle låna han att "du måste mjukstarta eftersom han inte blivit riden på länge, helst inte alls i ridhuset första veckan. Hen körde slut på han i ridhuset alla dagar och den 7e dagen åkte ägaren och hämtade sin fina häst, som nu var halt. Han vart sämre och sämre och det visade sig att han hade en lös benbit. Han fick ha lindat ben i några månader men det vart bara värre, ett tag var det ganska bra och då kunde jag skritta honom, den 24 Mars var sista gången jag satt på den här fantastiska hästens rygg. Han var verkligen en vän i alla lägen och jag ger 1000 styrkekramar till ägaren som hade honom i 19 år. 

 

Vila i frid Dream Boy, jag saknar dig.