2008, året jag började rida.

Första ponnyn jag red var eros och jag var helt nerkärad i honom, men tyvärr så vart inte gammal alls, jag red han flera veckor i streck, sen en gång när jag för första gången skulle rida någon annan, roberta, så gick jag förbi hans spilta där det stog massa barn, så jag trängde mig mellan alla och såg att allt spån var borta, det låg blommor där i och ett hjärta av stenar, grät massor.  Men red roberta och så.

Efter några veckor fastnade jag för brandon, men en gång skrämde mig när han sprang efter målina i stallgången och trampade mig på foten..

Funderade på att sluta för det (haha) men det var då jag valde greta veckan efter, och fastnade direkt. Hon var inte rolig alls haha, gick in i mitten, vände sig mitt på spåret, gick in mitten och snurrade runt, allt möjligt för att slippa. Men jag fortsatte vecka efter vecka och kämpade. Och tilll slut gick det, hon lyssnade på mig, fortfarande seg, men hon höll sig på spåret. 

Vart intervjuad av tidningen en gång 2009 pga mitt hjärtfel och att jag orkade rida ändå osv.

Red såklart greta, vi hamnade på första sidan på del 2 och jag var så himla stolt. 

Då förstog jag hur mycket jag kunde lära mig av henne, skrattar fortfarande åt att dom skrev ”Tilda har valt en seg häst, hennes hälar jobbar för att få igång det vita djuret” hahahah..  

Fortsatte rida henne varje vecka tills jag en dag samlade mod och frågade lena om det fanns någon ledig att sköta, och jag fick buster. Kämpade ett bra tag med han, red bara han och pysslade med han, och då var jag ju bara där en gång i veckan. 

Började rida greta igen efter en lååång tid men hon lyssnade fortfarande. 

Började rida henne rätt ofta men red Heather, Promise och Brandon också, så vart väldigt mycket variation haha. Red henne sen hela tiden och så.

Sen red jag henne inte på en hel termin och ”glömde bort” henne. 

Sen började jag igen men inte alls lika ofta. 

 

2011 slutade jag på buster och efter ett tag började jag på freija, vilket inte alls funkade, skötte henne exakt en månad men slutade sen och började på vinett. Hade vinett måndagar och torsdagar, 6 april började jag även på spirit på tisdagar. 

men ville byta häst på torsdagar och fick då greta.

16 april 2012. Red i stort sett bara henne den terminen och hittade verkligen knapparna, från att gå in i mitten, springa varv efter varv på en bana, till att faktist få till en och annan skänkelvikning, få till ett riktigt bra jobb på volter och hoppat studs och hittat takten medans hon slängde sig över. 

Borstade henne när hon åt och hon skötte sig jättebra, kände redan då att det skulle funka. Efter sommarlovet slutade jag på spirit och sen bytte jag och emma så hon fick vinett på måndagarna och jag fick greta på måndagarna.

Minns känslan, jag och min bäste vän sen 2008, 2 dagar i veckan.Det rullade på och jag fäste mig mer och mer vid henne, började lära henne att buga lite smått, gjorde massa filmer på oss, hade fotodagar där vi vart fotade, mös massor med henne. 

Efter ett tag började jag även på henne på onsdagar. Så varje gång jag satt på bussen på väg till henne, alltid lika taggad. Började ta hand om henne mer och mer ordentligt, och när jag hälsade på henne på betet kändes det lite som mitt hjärta smälte, hon gick runt där med öronen åt varsit håll, huvudet lite ner sänkt och så gick hon runt med Robin. Men ändå, jag såg att hon trivdes och jag vart så glad av att se henne glad. 

Minns att jag och Emma Ö stog och fotade hästarna när dom drack och så kom greta galopperandes efter robin och bockade till, hade aldrig sett henne göra det förut och jag kunde inte låta bli att le. 

När hon la sig ner i hagen och jag satt mig på huk brevid henne, det kändes så speciellt på något sätt. Ville inte ens åka där ifrån. 

Åkte dit flera gånger den sommaren och pussade på henne och vinett (hade inte slutat på vinett än) men det kändes mest speciellt med greta. 

22 December 2012. Fyfan. Kanske värsta dagen på hela året. 

Såg några ta in greta till privatstallet men tänkte inte så mycket på det. Mockade hos scenic och sen när jag skulle fylla på vattenkannorna stog några och kollade in i en box så vart såklart nyfiken och kollade också in där. Tårarna började bränna i ögonvrån på en gång. Min älskade stjärna hade kolik för andra gången på kort tid, hon låg i boxen och försökte rulla sig, ställa sig upp, pep, slängde med huvudet. Usch. Jag trodde verkligen dom skulle bli tvungna att ta bort henne. Den hemska synen alltså, av dom 4-5 personerna som kollade på henne så var jag den ända som grät. Jag hade panik, jag fick svårt att andas. Herregud. ”Veterinären kommer om 40 minuter.” 40 minuter. Ska hon behöva ha så ont i 40 minuter till? Gick iväg och försökte tänka på annat, men sen kom pappa och jag grät ut i hans famn. 

Veterinären kom till slut efter något som kändes som en evighet. Greta fick en spruta och sen pratade veterinären lite med några och sen gick alla där ifrån. Jag vågade inte gå dit igen. Låg hon fortfarande ner? Var hon död? Hade hon fortfarande ont? Medans frågorna flög runt i huvudet blev andningen lättare och lättare och efter kanske en halv timme smög jag dit igen, när det var i stort sett tomt i stallet och ingen stog vid henne. 

Det kom tårar igen, glädje tårar. Hon stog upp, hon letade höstrån, frustade när jag började prata med henne. ”Åh min fina, det kommer bli bra hjärtat. Älskade du, min stjärna. Jag älskar dig så.” Och ännu fler tårar kom när hon kom fram till öppningen och puffade mig i ansiktet med sin mule. Hon var okej, hon skulle inte få mer mat, hon hade fortfarande medicin i kroppen, men hon stog upp, hon hade inte ont, och det vart en sån lättnad. 

På den här terminen har jag knappt ridit henne nånting, red henne i kanske december och hon lyssnade inte alls som hon brukade, jag kände mig så dålig och ledsen, vad hände där liksom, jag hade ”tappat” henne helt nästan.

Förra terminen var så sjukt bra. Vår dressyr ”karriär” rullade på svinbra och jag var alltid så glad, lena behövde knappt fråga vem jag ville ha.   

Jag tänker börja rida henne igen. På lägret kände jag mig så ledsen när nån annan hade henne, men jag kände ändå att jag var duktig på greta, eftersom jag gav den lilla tjejen som hade henne tips på vad hon skulle göra och då funkade det för dom. 

Jag ler fortfarande när jag tänker på hur en ”jagärbäst” mamma skulle tränsa henne, och jag höll på med mina borstar utanför spiltan. Greta dummade sig och drog upp huvudet så mamman gav upp och gav tränset till mig och stog tjurigt utanför spiltan, lockade med snäll röst, la tyglarna över halsen och sen tog hon bettet och jag behövde bara spänna sen gå ut ur spiltan eftersom hon följer efter en ut. 

För några dagar sen tog jag fler dagar på henne och jag har henne nu 5 dagar i veckan. Jag är så sjukt glad, även om dom 2 dagar jag har scenic hinner jag inte göra så mycket men ändå. Vi firar snart 1 år och det här får inte bli vårat sista. 

Vi ska kämpa som in i bomben, vi ska bli tightare än någonsin. 

Den här hästen har lärt mig så sjukt mycket i snart 5 år, helt sjukt att jag inte insett det förns nu. Hon har gett mig livslust och gjort ett leénde på mina läppar flera dagar i veckan. 

Går inte en dag utan att jag tänker på henne, hur mycket hon betyder, vad hon lärt mig. 

Jag älskar den här hästen så sinnes sjukt mycket, det är inte något jag bara skriver.

Jag har fått hatkommentarer om oss, jag hör inte alltid att vi passar eller så.

Men jag bryr mig inte, jag har slutat bry mig. Hon är allt för mig och det ska ingen avensjuk no lifer få ändra på. Jag älskar henne. Jag klarar inte av att se henne bli slagen, att ha ont, jag lider, måste få komma upp på hennes rygg snart igen.

När lena frågade om greta var min käraste, att hon tyckte om att jag skötte henne. Lyckan alltså, när åtminstonde stallägaren tyckte om vad hon såg. När jag fick rida henne på jullovet när hon blev bättre, och jag red barbacka ett tag, det var så mysigt, visst jag red bara lite grunder i alla gångarter men jag var fortfarande så sjukt glad. 

Jag älskar dig, min bästa vän, vad folk än säger. Världens finaste, goaste häst. Aldrig att jag vill vara utan dig, även om jag en dag kommer få säga hejdå. 

Jag är så oerhört tacksam över det här, att jag har fått lära känna den här hästen, att just den här hästen som många snackar skit om, den där tröga, sega, ”greta feta”. 

I mina ögon är hon den finaste hästen i världen. Hon är ingen grand prix, men jag bryr mig inte. Så jävla tacksam. Äckligt jävla tacksam. 

Jag kan börja gråta när jag tänker på tanken att hon kan dö. Men när hon dör, så har jag fortfarande så mycket fina minnen med henne.

Jag älskar dig så sjukt, äckligt jävla mycket. Aldrig att jag lämnar din sida. 

”Only death can tear us apart.”